Förlossning nr 2 - Lúcas
Efter 2,5 år ska jag nu dela med mig av min förlossningsberättelse. Det handlar om dagen då Lúcas föddes. :-) Om du inte vill läsa om äckliga grejer och inte världens soligaste och glada förlossning så är det bättre att låta bli ;-)
Startade fredag 11/5 med vattenavgång ca 00:10 och det var grönt så jag ringde in till FL och de ville att jag skulle komma in. Jag minns att jag satt på toan och kastade grejer i väggen för att Roberto skulle vakna. Haha! När vi kom till förlossningen körde de lite ctg och jag hade värkar ca var 8:e minut. Gjorde ondare än förvärkarna jag haft innan men var hanterbara. Roberto och jag fick ett rum och jag fick en sovdos för att få lite sömn och så skulle de sätta igång mig nästa dag om inget mer hände naturligt. Nästa dag fick vi frukost och strax efter fick vi flytta till ett förlossningsrum där de satte värkstimulerande dropp. Värkarna blev tätare och mer intensiva. Jag öppnades 2 cm och värkarna blev värre och värre. När jag var öppen 4 cm trodde jag allvarligt talat att jag skulle dö!! haha! Jag spydde väldigt mycket helt plötsligt och jag HATAR att spy! Men för första gången i mitt liv så var det en sån otrolig befrielse för jag kände inte värkarna lika mycket när jag spydde. Hehe! Jag föredrog alltså att spy framför att känna värkar, så ont gjorde det. Det enda som fick mig att klara av det var att titta min älsklingen i ögonen och andas med honom under värkarna. Hade aldrig klarat det annars. Så gissa om jag blev sur när han vände blicken mot ctg-skärmen, klockan, barnmorskan eller nåt annat! Hahaha! Jag verkligen morrade åt honom! haha! De beslutade sig tillslut för att ge mig EDA och jag ÄLSKADE den narkosläkaren! haha! Det var en sådan befrielse så det var inte klokt. All smärta i mage, rygg, höfter och rumpa försvann. När värkarna kom så gjorde det bara ont mellan benen. Det var som ett tryck mot båda "hålen" typ, hehe. Det gjorde ont så att jag var tvungen att andas mig igenom dem men jag ville inte dö längre. hehe! Vid 18:30 (efter över 6 timmars värkarbete) var jag öppen 5 cm och då började jag få frossa. Jag låg och skakade i 1,5 timme! Jag var ju megaförkyld och fick feber då, så det var feberfrossa. De la på mig värmedynor på ryggen och bröstet, tre täcken och Roberto och barmorskan strök mig över kroppen men ändå frös jag och skakade. De satte elektrod i bebisens huvud och tog lite prover då hans hjärtslag var så höga. låg på runt 170 hela tiden plötsligt. Då var jag fortfarande öppen 5 cm. Värkarna förändrades och jag fick ett oerhört behov av att trycka på. Och det gick inte att motstå eftersom det började göra mer ont. Så jag skrek hela tiden att jag måste bajsa, jag måste bajsa. Och tryckte. Men det kom inget bajs utan det kom en massa vatten och blod (tror jag) varje gång. Men det var sååå skönt att få trycka ut det! hahaha! Helt plötsligt började edan släppa på ena sidan (vilket den inte borde ha gjort). Och jag fick jäkligt ont i min högra höft. Riktigt läskigt. Så för varje värk gjorde det även ont i höften och sen efter en stund spred smärtan sig till rumpan och sedan även till ryggen (på höger sida). Superont!! Barnmorskan blev helt chockad! Jag skulle ju inte ha ont nu. Efter ett tag ville läkaren göra en kontroll då jag var helt slut och bebis hjärtljud låg konstant på över 200! Och hon konstaterade att jag fortfarande bara var öppen 5 cm och bebisen hade inte sjunkit ner riktigt. Hon bad alla att gå ut med henne och sen när de kom in igen så sa hon att hon vill göra ett kejsarsnitt för bebisen mår inte bra och jag öppnar mig för sakta. Jag blev såååååå ledsen! Ville ju få föda normalt denna gången. :( Men hon sa att det fanns risk att barnet fick syrebrist och för att jag skulle öppna mig mer krävdes att de höjde dosen på droppet vilket skulle öka kraften på mina värkar som redan kom med 1 minuts mellanrum. Jag bara grät och sa att det var ok. Så de körde ut mig direkt och det värsta var att hela vägen dit och ända tills jag fick bedövningen i ryggen så hade jag värkar med en minuts mellanrum. Jag var såååå ARG! Men med bedövningen försvann äntligen allt det onda och kl 20:38 den 11 maj tog de ut min lille guldklimp som visade sig vara en stor kille på 54 cm och 4115 gram. (tur kanske att jag slapp trycka ut honom, hehe) Vi fick stanna ända tills 15/5 pga att jag fick en infektion i samband med förlossningen. Som troligtvis berodde på att jag hade feber under förlossningen och även bebisen. Så det var väldigt jobbigt även efter förlossningen. Jag var ju fortfarande förkyld och hade mycket hemska eftervärkar vilket jag inte haft efter Leonel och hemska smärtor i snittet (vilket jag inte hade sist). Så återhämtningen gick sakta men säkert... Men trots allt var jag bara så glad över att ha min lille bebis i famnen :) Och det kändes inte såååå fel att det nästa gång skulle bli planerat snitt. (Jag minns att jag sa till Roberto under värkarbetet att han kunde glömma att vi skulle ha fler barn! Haha!) Jag avstår gärna från de hemska värkara, hehe ;) Men enligt läkaren så gör det oftast ondare vid igångsättning.. Fast det kan ju vara så att min smärtgräns inte är så hög.. Men det berodde nog med på att jag inte var frisk och stark under förlossningen utan redan hade varit sjuk i en vecka och fortfarande var det plus att jag hade haft förvärkar i drygt en månad innan han kom ut. Jag måste ändå säga att det var såååå värt det! Det finns inget mer fantastiskt :-)
Så så gick det till när min älskade Lúcas föddes. Och tänk att nu redan är 2,5 år! Tiden går snabbt! <3