Luzita

Idag var vi på avdelningen för pedodonti (specialiserad barn- och ungdomstandvård) i Jönköping med plutten.

De ringde redan i måndags eftermiddag och frågade om vi kunde komma idag. Så det gick mycket snabbare än vad jag trodde att det skulle göra.

Och jag måste säga att jag är supernöjd med dagens erfarenhet. Både tandläkaren och sköterskan var supergulliga och Leonel gillade dem och pratade en massa.

Först ställde tandläkaren lite frågor om Leonel och sa att vi ev måste dra ut fler än två tänder. Men hon skulle titta på honom efter att han fått det lugnande medlet. Så vi gick in till ett vilorum där Leonel fick medlet insprutat i ändan och så fick vi sitta där och vänta på att det skulle börja verka.

Läkaren hade sagt att antingen så blir han lugn eller så kan han bli hysterisk och gråta och skrika utan att vi kan göra något åt det. Läskigt!

Jag satt där med honom i mitt knä och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Det var så svårt att inte oroa sig eller tänka tillbaka på när han fick tarminvagination och mamma och jag fick hålla fast honom under 20 långa minuter då han skrek hysteriskt. Sååå hemskt! Hjärtat brister verkligen...

Men iaf så började jag se på Leonels ansikte att han började påverkas. Han såg lite drogad ut. Då kunde jag inte låta bli att fnissa vilket fick honom att skratta som en liten fullis, vilket i sin tur fick mig att skratta samtidigt som tårarna rann! :P

Nån minut senare fick vi gå tillbaka till undersökningsrummet och de bad mig lägga mig i tandläkarstolen med Leonel liggandes på min mage med ryggen mot mig. Detta för att hålla honom lugn. Och han var hur lugn och glad som helst och sa lite roliga saker hela tiden. När de gav honom första sprutan i munnen så var han jätteduktig, han tittade på Roberto som stor framför och höll hans tänder och gapade. Han gapade hela tiden och sa
- aaaaaa

Han var så duktig från första stund och från och med då så skrattade jag så tårarna föll tills vi var klara. Skrattet berodde nog på nervositet, spänning, oro och stolthet. Kände mig som världens stoltaste mamma för att han var så duktig samtidigt som hjärtat brast av kärlek och ångest över att inte kunna byta plats med honom.

Efter nån minut märkte han att munnen kändes annorlunda och började gapa med munnen. Han skrattade och tittade upp på mig.

- Titta mamma, sa han och öppnade och stängde munnen glatt.
- Mamma gråter, sa han när han såg mina tårar. Tandläkaren sa att jag skrattade så mycket att det kom tårar. Då vände han sig rätt igen.

När de skulle ge honom spruta nummer 2 så sa han
- där är pennan!
Vilket fick alla att skratta! Hihi! Den hade de inte hört förut. Att någon någon kallar sprutan för penna.

Han hade iaf inget emot att de gav honom spruta utan även nr 3 gick bra.

Medans de väntade en stund på att de skulle bedöva honom helt så sjöng han imse vimse spindel och busade med tandsköterskan.
Sen räknade han till 14 på svenska och sen sa han
- Pao Pao (slut)
Han var så rolig. :)
Sen räknade han på spanska och sa lite andra roliga saker som jag inte minns nu.

Efter nån minut så drog de ut de två framtänderna med små lätta drag med fingrarna så var set över.

Leonel reagerade inte ens.
De sa att vi skulle tillbaka till vilorummet för att se hur han mår och sedan skulle vi få åka hem. När vi gick ut från rummet så sa Leonel glatt
- hejdå tandläkaren, hejdå tandläkaren!

Jag nästan sprang till toaletten och där inne började jag gråta helt hysteriskt! Kunde inte sluta! Det kändes så skönt! Som att alla spänningar försvann ungefär.

Efter att jag lugnat ner mig så gick jag in till vilorummet där Roberto satt och läste bok för en väldigt glad Leonel. :)
Synen av min älskling som läste för mitt hjärta och en liten Leonel som gav mig världens största tandlösa leende fick tårarna att komma igen!! Hahaha! Inte nog med att jag redan är känslig. Alla dessa gravidhormoner gör mig ju helt instabil! :P

Vi satt där och lyssnade och tittade på Leonel som läste Mamma Mu med väldigt hög och glad röst. Jag kunde inte låta bli att filma honom för han var så rolig. Hihi!

Efter en stund fick vi åka hem. Det tog lite drygt en timma tills Leonel började gnälla över att det gjorde ont. Men en banan och en film i bilen hjälpte bra.

Väl hemma åt han två stora tallrikar med yoghurt och Rice Krispies. Inte världens nyttigaste mat. Men jag tyckte att det var viktigast att han åt ordentligt och det var ju nåt som var lätt att äta så han fick faktiskt bestämma denna gången :)

Efter nån timma så blev han plötsligt helt galen! Han var superspeedad och sprang omkring som en tok! Tandläkaren sa att vi måste ha honom under uppsikt hela tiden för drogen kan sitta kvar i kroppen hela dagen och göra hans kropp svag och okontrollerad. Men på kvällen var det som bortblåst! Han måste varit helt övertrött och kanske var det eftereffekt på medicinerna. Men superspeedad var han iaf!!

Men klockan 19 så la jag honom i sängen. Han ville inte ens att jag skulle läsa och efter ca 20 minuter så sov han. Puh! Var rädd att han aldrig skulle somna. Men man såg att han egentligen var trött.

Så nu är denna dag jag fasat över snart slut och det gick över förväntan :)
Leonel såg sig i spegeln flera gånger men reagerade faktiskt inte på att tänderna är borta. Får se hur det går imorgon.

Nej nu ska jag äta nåt. Ville bara berätta. Både för de som bryr sig och för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa.

Ha det gott!
kram
Nadia